Copyright 2007-2012
Built with Indexhibit
Inte skrive tråkigt - Kenneth Pettersen intervjuer Leonard Franzén
Publisert 12.11.17
I Leonard Franzéns bok Man går på IKEA själv och allt gör ont allt luktar björk och kartong en man i stentvättade jeans stirrar på en matta i en kvart man står på håll och betraktar hur hans byxor skär in i röven det finns en slags symbolik i allt finner vi personer som befinner de seg på utsiden, i marginene av velferds-Skandinavia – ”et dansgolv / i norra Europa”. En resignasjon, en oppgitthet og en bitterhet preger stemmene. Sarkasmen er spydig og hard når middelklassepar blir spurt om de er ”nöjda med / sina liv”. Hatet uten ende når til og med et ”lånekort” eller ”glasögon” gjør deg elite. Alt er håpløst – gjenkjennelige følelser i en verden post-Trump, det er ikke bare under- og arbeiderklassen som sliter, men også unge på boligmarkedet, eller kunstnere som mister økonomiske ordninger man tidligere tok for gitt. Klasse er 2 real.
Kenneth: Vi hadde en liten diskusjon underveis i redigeringsprosessen om ideen om diktene i samlingen som et forsøk på å gi en ”stemme til de stemmeløse”. De fleste yngre diktere tar i dag utgangspunkt i et dikter-jeg. Du bruker et dikter-man. Er diktene dine ”solidariske”?
Leonard: Ja, jag kommer ihåg att vi pratade om det där. Det finns ett klass- och utanförskapsperspektiv i diktsamlingen. Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram. Men det är snarare en skildring av hur det är att befinna sig på botten än en röst åt de röstlösa. Kanske är det samma sak i och för sig, jag vet inte. På samma sätt är det svårt att veta om de är solidariska. Vissa kanske tycker att det är en taskig framställning, andra kanske tycker annorlunda.
Jag tycker att "man" är ett intressant ord. Det bygger på en ett slags kollektiv mellan jaget och viet, även om det är ganska löst definierat vilka som ingår i det. Jag får höra ibland att man inte ska använda "man" för att det är för ospecifikt, att man ska säga "jag" istället. Sen har det ju också diskuterats en del kring att ordet är bygger på mannen som norm. Vissa har börjat använda ordet "en" istället. Att jag använder ordet "man" är inget statement på det sättet, även om "en" kanske mer kan kopplas till en identitetspolitisk rörelse. Jag tycker helt enkelt att det är intressant när väldigt subjektiva upplevelser görs allmängiltiga. Det blir en konstig brytning i det, ett slags ensamt eko. Ett försök att normalisera sitt liv.
K: Både kjønn-, seksualitet og etnisitet blir berørt i samlingen, men kanskje først og fremst klasse. Min opplevelse er at personer som abonnerer på identitetspolitisk tankesett ofte ignorerer klasse som betydningsfull faktor, som jeg tror kanskje har å gjøre med at underprivilegerte grupper – som kvinner, homofile, transpersoner, innvandrere – har et slags felles "prosjekt", mens arbeiderklassen kanskje oftere vil ha holdninger som er mindre forenelige med andre underprivilegerte grupper (innvandringsmotstand, misogyni, homohat). Jeg opplever at representanter for ung skandinavisk poesi posisjonerer seg som allies med underprivilegerte når det gjelder kjønn, seksualitet, etnisitet – jeg synes også feltet er preget av et stort mangfold her – men når det gjelder klasse, er poesien ubeskjedent høyere middelklasse. I det landskapet stikker dine dikt seg ut. Har dette vært refleksjoner du har vært innom i skriveprosessen?
L: Ja, det finns ju ganska mycket att säga om det där. Vi pratade ju lite om "basket of deplorables" och det är väl i princip såna personer du beskriver. Samtidigt förekommer rasism, misogyni och annat hat i alla samhällsgrupper. Det uttrycks bara på olika sätt. Men ja, klassperspektivet är inte särskilt hett och det speglas kanske även i den unga skandinaviska poesin.
Klass har varit ett återkommande tema i diktsamlingen och jag har funderat mycket över det under skrivprocessen, särskilt min egen bakgrund i förhållande till nuet. Jag kommer från ett arbetarhem, har varit väldigt fattig i perioder och haft skitjobb. Jag har gjort någon slags klassresa, men ganska ofta frågar jag mig vart den har lett mig för det känns inte som jag hör hemma någonstans. ”Man” handlar kanske inte om att normalisera sitt liv, men om att hitta någon slags gemenskap.
K: Å bruke ”man” istedenfor jeg, og dermed gjøre diktene mindre ”personlige” er et slags brudd med forventninger. Tittelen er også et brudd på forventninger. På hvilken måte er det viktig for deg å bryte med forventninger?
L: För mig är det viktigt att först och främst skriva på mitt eget sätt. Att bryta mot konventioner är inget mål i sig. Sen kan jag ju tycka att det konventionella oftast är tråkigt. Det kanske mer handlar om att inte skriva tråkigt och ointressant poesi.
K: Den lange tittelen på chapbooken minner meg til en viss grad om alt lit-tradisjonens titler (eksempel 1, 2, 3). Lange titler tror jeg ble et stiltrekk både fordi tekstene forsøkte å være naivt ufiltrerte, og at dermed forsiktig og nøye formulerte ordsammenstillinger ble forkastet til fordel for noe mer rett-frem, internettskriftspråknært. Relatert til dette var det også et forsøk på å etablere en slags anti-poetisk sensibilitet, et slags opprør. Er tittelen et bevisst s/o til alt lit? Hva er forholdet ditt til alt lit? Hva tenker du tittelen gjør?
L: Jag vet inte riktigt hur jag förhåller mig till alt lit. Jag har aldrig varit en del av alt lit-communityt. Jag har inte ens Twitter. Men 99% av den texten jag läser är från internet, från bloggar och forum. Jag skrev aldrig fysisk dagbok utan gjorde det på ett community för gothare och emos. Internet har varit och är en stor del av livet. Men jag skulle inte själv säga att jag tillhör någon litterär strömning som alt lit. Det handlar inte om att jag inte vill bli placerad i något fack. Jag började skriva "på riktigt" för tre år sen. Hela grejen med att skriva är så ny att jag inte känner att jag är förankrad i något än. På så sätt är inte titeln en medveten s/o till alt lit, även om det handlar om det du skrev, uppror och ofiltrerad naivitet. Jag tycker att titeln sätter tonen för resten av dikterna, den suddar ut gränsen mellan utsida och insida. På ett sätt blir det väl lite av en anti-titel eftersom det faktiskt är en hel dikt, det gör den också svår att värja sig mot. Oavsett om man slår ihop boken så är den ändå där.
K: Hva preger det å skrive på/for/med internett? Hvordan tror du det preger det du skriver (i en bok)?
L: Jag tror att anonymiteten på internet formar språket väldigt mycket. Man kan liksom inte ställas till svar för det man skriver på samma sätt, både på gott och ont. Det finns utrymme att vara extremt personlig och ocensurerad men samtidigt hemlig. En extremform av det är näthat, men sen finns det ju tusentals bra texter och dikter som är väldigt självutlämnande och som kanske bara kommit till just därför att den som skrev inte behövde outa sig. Jag tycker att all intressant text har någon slags utgångspunkt i det där och jag försöker själv sträva efter så lite självcensur som möjligt i mitt eget skrivande. En annan grej är det går så snabbt att skriva och posta saker på nätet, i olika forum och sociala medier. Det blir väldigt direkt koppling mellan känsla/tanke och skrift och den direkta kopplingen påminner mycket om hur jag skriver poesi. Jag sitter inte och värker fram en dikt i flera timmar. Det måste hända spontant. Fast så kanske det är för alla? Jag vet inte.